Statistik och svensk okunskap i Sydafrika

“When I was a young child in rural Lesotho, my elders often warned me to be careful of barking dogs.

This was not, as you might expect, because barking dogs could become dangerous, could attack or even savage children in the fields and villages. It was because of the importance of interpreting what the barking of dogs signified.

This explanation was usually accompanied by a story. Dogs in the fields often slept among the haystacks to keep warm. When they barked, some villagers immediately assumed that there were thieves in their midst, attempting to steal cattle. Others assumed the dogs were barking at cattle moving between the haystacks.

A third group suspected that the dogs were barking because their warm environment was threatened by some intrusion – cattle or people or even other dogs.”

Så börjar nyhetsbrevet från sydafrikanska Statistiska Centralbyrån och redaktören fortsätter med att beskriva hur även statistiker använder olika data och uppgifter som tecken på fenomen eller pågående utveckling. Till exempel det månatliga konsumentprisindex som är ett tecken på utvecklingen av priser och på många andra marknadsförhållanden.

Jag anstränger mig för att tänka så när 68-åriga Anna-Stina från Simrishamn jämför den svarta servitören Clarence vid en hund. Jag hoppas att hennes uttalande ska vara ett tecken på något annat än vad det först låter som.

– Jag pratar med honom på svenska! Han förstår inte ordens betydelse, men han förstår intonationen, det är ungefär som att prata med en hund!

Att hon uttrycker sig grovt och rasistiskt verkar inte föresväva henne en sekund. Jag blir väldigt upprörd, biter mig i tungan och vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag hoppas och tror att hon säger som hon gör på grund av okunskap och ren dumhet, inte på grund av medveten illvilja och förakt gentemot Clarence.

Anna-Stina är inte ensam om att bete sig som om kunskaper om det svenska språket och svensk mentalitet är något man föds med, något som är standard och rättesnöre för mänskligt beteende. Att växa upp i ett välmående västland med allt vad det innebär verkar också vara något som Anna-Stina och hennes reskamrater tar för givet.

Vi är ute på safari i ett sydafrikanskt viltreservat i norra Sydafrika och sista dagen på resan tar jag med dem till Soweto.

– Vore det inte bättre om man byggde riktiga hus här, säger en byggnadssnickare från Eslöv och pekar med hela handen på den delen av kåkstaden som kallas ”informal settlement”, eller informell bebyggelse på svenska. Det liknar mer ett skrotupplag än en jättestor samling skjul där det bor tusentals människor, många av dem flyktingar.

Visst har han rätt, men det är ändå höjden av okunskap och dumhet att uttrycka sig så. Som om de som bor bland korrigerad plåt och brädlappar inte fattat att det är bättre att bo i riktiga hus med rent vatten och avlopp.

Men det är ju jag som är guide och reseledare och jag har kanske ett ansvar att förklara hur det ligger till i världen, också för välutbildade svenskar. Så jag håller en liten föreläsning om levnadsförhållanden och levnadsstandarder i olika delar av världen, men jag upphör inte att förvånas över hur lite människor i Sverige vet om hur majoriteten av jordens befolkning faktiskt har det.

(Kajsa skrev texten efter ett uppdrag i Sydafrika, våren 2006.)