“When I was a young child in rural Lesotho, my elders often warned me to be careful of barking dogs.
This was not, as you might expect, because barking dogs could become dangerous, could attack or even savage children in the fields and villages. It was because of the importance of interpreting what the barking of dogs signified.
This explanation was usually accompanied by a story. Dogs in the fields often slept among the haystacks to keep warm. When they barked, some villagers immediately assumed that there were thieves in their midst, attempting to steal cattle. Others assumed the dogs were barking at cattle moving between the haystacks.
A third group suspected that the dogs were barking because their warm environment was threatened by some intrusion – cattle or people or even other dogs.”
Så börjar nyhetsbrevet från sydafrikanska Statistiska Centralbyrån och redaktören fortsätter med att beskriva hur även statistiker använder olika data och uppgifter som tecken på fenomen eller pågående utveckling. Till exempel det månatliga konsumentprisindex som är ett tecken på utvecklingen av priser och på många andra marknadsförhållanden.
Jag anstränger mig för att tänka så när 68-åriga Anna-Stina från Simrishamn jämför den svarta servitören Clarence vid en hund. Jag hoppas att hennes uttalande ska vara ett tecken på något annat än vad det först låter som.
– Jag pratar med honom på svenska! Han förstår inte ordens betydelse, men han förstår intonationen, det är ungefär som att prata med en hund!
Att hon uttrycker sig grovt och rasistiskt verkar inte föresväva henne en sekund. Jag blir väldigt upprörd, biter mig i tungan och vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag hoppas och tror att hon säger som hon gör på grund av okunskap och ren dumhet, inte på grund av medveten illvilja och förakt gentemot Clarence.
Anna-Stina är inte ensam om att bete sig som om kunskaper om det svenska språket och svensk mentalitet är något man föds med, något som är standard och rättesnöre för mänskligt beteende. Att växa upp i ett välmående västland med allt vad det innebär verkar också vara något som Anna-Stina och hennes reskamrater tar för givet.
Vi är ute på safari i ett sydafrikanskt viltreservat i norra Sydafrika och sista dagen på resan tar jag med dem till Soweto.
– Vore det inte bättre om man byggde riktiga hus här, säger en byggnadssnickare från Eslöv och pekar med hela handen på den delen av kåkstaden som kallas ”informal settlement”, eller informell bebyggelse på svenska. Det liknar mer ett skrotupplag än en jättestor samling skjul där det bor tusentals människor, många av dem flyktingar.
Visst har han rätt, men det är ändå höjden av okunskap och dumhet att uttrycka sig så. Som om de som bor bland korrigerad plåt och brädlappar inte fattat att det är bättre att bo i riktiga hus med rent vatten och avlopp.
Men det är ju jag som är guide och reseledare och jag har kanske ett ansvar att förklara hur det ligger till i världen, också för välutbildade svenskar. Så jag håller en liten föreläsning om levnadsförhållanden och levnadsstandarder i olika delar av världen, men jag upphör inte att förvånas över hur lite människor i Sverige vet om hur majoriteten av jordens befolkning faktiskt har det.
(Kajsa skrev texten efter ett uppdrag i Sydafrika, våren 2006.)
fredag 1 januari 2010
Sydafrikansk färglära och en kort historielektion
Jorden utanför Durban är mörkt roströd av järnoxid och den tropiskaväxtligheten är klädd i mustiga gröna och röda färger.
Vi åker inåt landet i nordvästlig riktning, mot Drakensbergen, och snart börjar jorden och kullarna skifta i terracotta och guldgult.
När vi når naturreservatet Golden Gate skimrar det av alla tänkbara gyllenenyanser. De mjukt formade bergen består framförallt av sandsten someroderats av vatten och vind till fascinerande skapelser.
Sydafrika kallas ibland för Regnbågsnationen och det anspelar både på medborgarnas etniska hemvist och på naturens färgskiftningar. En resa genom landet blir både en snabbkurs i botanik och geologi samt en kort historielektion.
Utanför Howick, nordväst om Durban, stoppades en bil i augusti 1962 av polisen. I bilen satt den efterlyste Nelson Mandela förklädd tillchaufför och han dömdes till livstidsstraff av apartheid-regimen ett år senare och blev inte frigiven förrän 1990.
Vidare norrut passerar vi flera viktiga platser i Sydafrikas bitvis blodiga historia: belägringen av Ladysmith, Slaget vid Spioenkop, Zuluernas seger över britterna vid Isandlwana, för att nämna någrahändelser.
En av orsakerna till boerkrigen 1899-1902 mellan holländska ochbrittiska invandrare var upptäckten av guld och diamanter i områdensom både boer/holländare och britter ville ha kontroll över ochstrider bröt ut på flera platser.
Ladysmith belägrades av boerna under flera månader och den brittiske generalen ansåg den intilliggande kullen Spioenkop vara av avgörande betydelse för att bryta belägringen.
Britterna lyckades ta Spioenkop från en handfull boer, tack vare förstärkningar beordrade fram av en ung Winston Churchill, men förlusterna var stora: 1 340 döda och sårade britter, samt 1000 tillfångatagna, jämfört med endast 230 döda och sårade boer.
Mahatma Gandhis volontärstyrka av bårbärare gjorde en extraordinär insats och räddade många brittiska soldater.
Belägringen av Ladysmith upphörde en månad senare. Ett stort antal britter kom från Liverpool och än i dag kallas en av kortsidorna på Liverpools fotbollsstadion för The Kop, efter slaget vid Spioenkop.
Vi åker vidare runt Lesotho och passerar flera orter där själva namnet får en att fundera i historiska termer: Windsor, Marseille, Rouxville, Zastron, Ficksburg och floden Carlson.
Vi passerar också QwaQwa (ersätt Q med ett klickljud och försök uttala det), ett mycket fattigt och kargt så kallat hemland som anlades i början av 1980-talet. Hit tvångsförflyttades cirka 200 000 människor ur Sotho-befolkningen, utan förutsättningar till jordbruk eller andra försörjningsmöjligheter.
När vi kommer in i provinsen Fristaten blir bergskammarna spetsigare och färgerna dovare: snusbrunt, grått och mörklila. Vi är uppe på cirka 2 000 meter över havet och bergssluttningarna är täckta av proteor, watsonia-liljor och vilda ljusrosa pelargoner, stora som vinbärsbuskar.
På gränsen till Östra Kapprovinsen och Fristaten ligger orten Aliwal North, känd för sina mineralrika bad och källor. Här finns också ett minnesmärke över de drygt 700 boer, endast kvinnor och barn, som dog i det lokala brittiska koncentrationslägret.
Under boerkrigen internerades cirka 200 000 boerkvinnor och -barn i koncentrationsläger, vilket var en brittisk uppfinning. Mer än 26 000 personer dog i lägren, de allra flesta barn. Det fanns också brittiska koncentrationsläger för svarta under samma tid: av cirka 80 000 internerade dog 14 000.
När vi kommer in i Västra Kapprovinsen liknar landskapet södra Spanien. Här finns torra områden som befolkas av betande får och strutsar, och bördiga dalar där det odlas oliver, vindruvor och aprikoser.
Vi stannar till hos goda vänner i Calitzdorp och på kvällen äter vi kött från området som är helt otroligt mört. Det är nästan som att skära i kokt potatis. Vi fortsätter söderut och strax breder vetefälten ut sig. Skörden är i full gång och allt täcks av ett gulvitt damm.
Vi passerar Suurbraak,en av de få orter varifrån vita tvingades flytta när Group Areas Act infördes i början av 50-talet, efter Nationalpartiets seger 1948. Lagen förbjöd olika etniska grupper att bo i samma områden.
Målet för vår resa är Stanford, en liten by 25 mil öster om Kapstaden där vi ska stanna i sex veckor. När vi kommer fram åker vi ner och sätter oss på klipporna och ser ut över den blågröna Indiska Oceanen.
Inom loppet av 20 minuter ser vi inte mindre än sex stycken södra rätvalar, tre honor och tre kalvar som simmar omkring två och två.Valkalvar behöver upp emot 600 liter mjölk om dagen när de diar, så det gäller att hålla sig nära mamma.
(Kajsa skrev texten 2004.)
Vi åker inåt landet i nordvästlig riktning, mot Drakensbergen, och snart börjar jorden och kullarna skifta i terracotta och guldgult.
När vi når naturreservatet Golden Gate skimrar det av alla tänkbara gyllenenyanser. De mjukt formade bergen består framförallt av sandsten someroderats av vatten och vind till fascinerande skapelser.
Sydafrika kallas ibland för Regnbågsnationen och det anspelar både på medborgarnas etniska hemvist och på naturens färgskiftningar. En resa genom landet blir både en snabbkurs i botanik och geologi samt en kort historielektion.
Utanför Howick, nordväst om Durban, stoppades en bil i augusti 1962 av polisen. I bilen satt den efterlyste Nelson Mandela förklädd tillchaufför och han dömdes till livstidsstraff av apartheid-regimen ett år senare och blev inte frigiven förrän 1990.
Vidare norrut passerar vi flera viktiga platser i Sydafrikas bitvis blodiga historia: belägringen av Ladysmith, Slaget vid Spioenkop, Zuluernas seger över britterna vid Isandlwana, för att nämna någrahändelser.
En av orsakerna till boerkrigen 1899-1902 mellan holländska ochbrittiska invandrare var upptäckten av guld och diamanter i områdensom både boer/holländare och britter ville ha kontroll över ochstrider bröt ut på flera platser.
Ladysmith belägrades av boerna under flera månader och den brittiske generalen ansåg den intilliggande kullen Spioenkop vara av avgörande betydelse för att bryta belägringen.
Britterna lyckades ta Spioenkop från en handfull boer, tack vare förstärkningar beordrade fram av en ung Winston Churchill, men förlusterna var stora: 1 340 döda och sårade britter, samt 1000 tillfångatagna, jämfört med endast 230 döda och sårade boer.
Mahatma Gandhis volontärstyrka av bårbärare gjorde en extraordinär insats och räddade många brittiska soldater.
Belägringen av Ladysmith upphörde en månad senare. Ett stort antal britter kom från Liverpool och än i dag kallas en av kortsidorna på Liverpools fotbollsstadion för The Kop, efter slaget vid Spioenkop.
Vi åker vidare runt Lesotho och passerar flera orter där själva namnet får en att fundera i historiska termer: Windsor, Marseille, Rouxville, Zastron, Ficksburg och floden Carlson.
Vi passerar också QwaQwa (ersätt Q med ett klickljud och försök uttala det), ett mycket fattigt och kargt så kallat hemland som anlades i början av 1980-talet. Hit tvångsförflyttades cirka 200 000 människor ur Sotho-befolkningen, utan förutsättningar till jordbruk eller andra försörjningsmöjligheter.
När vi kommer in i provinsen Fristaten blir bergskammarna spetsigare och färgerna dovare: snusbrunt, grått och mörklila. Vi är uppe på cirka 2 000 meter över havet och bergssluttningarna är täckta av proteor, watsonia-liljor och vilda ljusrosa pelargoner, stora som vinbärsbuskar.
På gränsen till Östra Kapprovinsen och Fristaten ligger orten Aliwal North, känd för sina mineralrika bad och källor. Här finns också ett minnesmärke över de drygt 700 boer, endast kvinnor och barn, som dog i det lokala brittiska koncentrationslägret.
Under boerkrigen internerades cirka 200 000 boerkvinnor och -barn i koncentrationsläger, vilket var en brittisk uppfinning. Mer än 26 000 personer dog i lägren, de allra flesta barn. Det fanns också brittiska koncentrationsläger för svarta under samma tid: av cirka 80 000 internerade dog 14 000.
När vi kommer in i Västra Kapprovinsen liknar landskapet södra Spanien. Här finns torra områden som befolkas av betande får och strutsar, och bördiga dalar där det odlas oliver, vindruvor och aprikoser.
Vi stannar till hos goda vänner i Calitzdorp och på kvällen äter vi kött från området som är helt otroligt mört. Det är nästan som att skära i kokt potatis. Vi fortsätter söderut och strax breder vetefälten ut sig. Skörden är i full gång och allt täcks av ett gulvitt damm.
Vi passerar Suurbraak,en av de få orter varifrån vita tvingades flytta när Group Areas Act infördes i början av 50-talet, efter Nationalpartiets seger 1948. Lagen förbjöd olika etniska grupper att bo i samma områden.
Målet för vår resa är Stanford, en liten by 25 mil öster om Kapstaden där vi ska stanna i sex veckor. När vi kommer fram åker vi ner och sätter oss på klipporna och ser ut över den blågröna Indiska Oceanen.
Inom loppet av 20 minuter ser vi inte mindre än sex stycken södra rätvalar, tre honor och tre kalvar som simmar omkring två och två.Valkalvar behöver upp emot 600 liter mjölk om dagen när de diar, så det gäller att hålla sig nära mamma.
(Kajsa skrev texten 2004.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
