Ett liv utan knäckebröd

Innan vi reste till Sydafrika tänkte jag att jag skulle skriva små betraktelser var och varannan dag om mitt vardagliga liv i Johannesburg.

Men det har inte varit möjligt. Jag har fullt upp med att uppleva och leva själv. Först nu har jag distans och även om vi har varit här i fyra månader känns det ändå som jag ganska nyligen klev av planet.

Men jag börjar vänja mig, det kan jag berätta. Jag börjar vänja mig vid trafikköer, vägarbeten och tiggare vid varje trafikljus. Jag börjar vänja mig vid ett vänligt kaos vid utgångskassorna i snabbköpet och jag börjar vänja mig vid blanketthysteri och byråkrati.

Uppvärmingen i lägenheten där vi bor är lite skruttig men vi har köpt extra element och extra duntäcken så det går ingen nöd på oss när det blir kallt om nätterna. De element som finns är från 50-talet då huset byggdes.

Varje morgon när vi vaknar är det sol och 15 grader varmt så vi öppnar balkongdörren och lyssnar på fågelsång och trafikbrus.

Jag dricker mitt rooibosté och äter papaya till frukost och saknar inte Pyramidknäcke och keso som jag åt varje morgon i Sverige. Jag badar bubbelbad nästan varje morgon i mitt aldeles egna vackra badrum med inbyggda kranar och fönster.

Jag öppnar inte galleriet förrän klockan 10 om förmiddagarna så jag har tid att både njuta av utsikten från vårt arbetsrum och läsa nyheter på nätet innan jag ger mig iväg hemifrån. Svenskan, DN, BBC och sydafrikanska Mail&Guardian hinner jag scanna innan det är dags att ge sig ut i trafiken.

Mitt nya liv som gallerist

Sedan drygt tre veckor arbetar jag på ett fotogalleri i downtown Johannesburg. Mitt i smeten. Se krysset på flygbilden här intill.

Galleriet heter Bailey Seippel Gallery och ingår i ett nybyggt konstcentrum som heter Arts on Main. Kvarteren är slitna och ganska ruggiga men förhoppningen är att konst, konstnärer och besökare ska bidra till upprustningen av centrala Johannesburg. Den del av Sydafrika som gett hela landet dåligt rykte.

Galleriet specialiserar sig på afrikanskt dokumentärt fotografi från 1950-talet fram till idag. Just nu har vi en utställning med en sydafrikansk fotograf som heter Paul Weinberg som bland annat tog den historiska bilden av när Nelson Mandela röstade för första gången i sitt liv.

Så här glad ser jag ut när jag öppnar galleriet om morgnarna. Jag jobbar varje dag utom måndagar och det är en jämn strid av besökare nästan varje dag.

Gården utanför galleriet är en populär mötesplats. Här kan man äta goda luncher, ta en drink på eftermiddagen eller äta en tallrik gröt på morgonen för elva kronor!



I galleriet säljer vi också affischer med gamla omslag från den legendariska tidningen Drum som gavs ut 1951-1978. Det var en av de få publikationer där svarta fotografer och journalister fick jobba.

Se ett par av omslagen längst ner, ett med Miriam Makeba och ett annat med Winnie Mandela.

Affischerna ges ut i en begränsad och numrerad upplaga och kostar 1 800 rand styck.

Drivers seat

For someone who has not driven a car much over the last 12 years (except while on holiday in Europe) Jozi is a test of patience, reactions, patience, eyesight, mind-reading, ability, skill, and more patience. It also requires a kind of Zen attitude to the incompetence, aggressiveness and selfishness that unfolds on the average commute.

There’s the taxi overtaking on the inside (the minibus taxis here proudly stop anywhere, anytime without indicating), a truck changing lanes from the right, check rear-view mirror, a pedestrian dodging between lanes, look ahead, a BMW driver doing what BMW drivers do, a gaggle of guys selling stuff at every intersection (mainly flags and football paraphernalia but also phone chargers and a host of other mainly useless stuff made in China), glue-sniffing beggars, glue-free beggars (there’s an old guy with scraggly hair operating an intersection down the road from us who has a sign saying “poodle needs a wash”), potholes, uncovered drains and the broken traffic lights. Plus the cops.

I mentioned a few weeks back that I was fined for driving an unregistered vehicle. R500 paid without complaint. By the beginning of this week I had still not got the problem sorted. Lo and behold we were on the way into town on Tuesday morning when we bump the mother of all roadblocks. It was like there was a manhunt on. All the traffic was being funnelled from five lanes into two. My initial thought was accident. Then as we got closer the reality dawned. Metro Police. The Johannesburg Metro Police. The gang that have a reputation for incompetence, corruption and violence bar none. Who always get their bri…man. Although I have not experienced any of their traits personally I have many friends who have paid bribes, usually while driving drunk.

Invisible car

So here we are heading slowly towards the inevitable. I felt like a drug smuggler or a defector. There was no way out. There were about a hundred cops (Okay forty. A lot) checking every license disc on every car that passed, and pulling over those that did not comply. There was even a mobile office where the unlucky could pay their fines on the spot. The Asian guy in his Volvo, the delivery guy in his bakkie, a housewife in her Merc and of course the usual collection of taxis. Nobody seemed immune. I had given up hope.

And yet as we approached the point of impact the sea of police parted. It was like Moses in the bible. We became invisible for the two minutes (thirty seconds) we inched through the control zone. Suddenly we had a green light and open road ahead. You’ll never take me alive coppers. I was ecstatic, euphoric, explaining what happened in terms of divine intervention. It reminded of the time many years ago my mates and I were pulled over by the cops while in possession of contraband that was never found. (It’s a long story)

Not very

I am in favour of the cops doing their work and would have paid up no problem but it’s quite fun to dodge a bullet that way. Later in the day I was driving to a meeting on the northern side of Jozi (Rivonia). I do not know this part of town and although I looked at a map before departure it’s difficult to navigate as most of the street names are written on the kerb, and street signs are either missing, or too small to read until it’s to late. It’s like Daaaarn that was the turning and you have a guy who looks like a bouncer driving a BMW aggressively a metre behind you. Try your luck at the next turn buddie.

So there I was heading down Rivonia Road, lost and disoriented (Not as badly as my mate at the bar last Saturday) when I saw my salvation. Cops. This time, the SAPS Flying Squad. The elite. The guys who know their shit, know their way around, know Jozi streets much better than me. I pulled up next to the car and rolled down the passenger window. Ja howzit I’m looking for Mutual Road. Can you help? I saw by the look in the drivers face four words into the sentence he couldn’t. He in turn spoke to his three colleagues.

The passenger cop leaned towards me and said “It’s best if you just drive up and down checking the street names”.

No shit broo. Thanks.